Trouble sleeping..
Jahapp, så har jag börjat med mina sömnproblem igen. INTE roligt när man ska upp halv 7 på morgonen :/ Imorrn måste jag t.om gå upp 6.
Men lyckopunkter:
- På fredag ska jag till danmark!
- den 8/2 åker mormor & Alf till Marocko, vilket betyder, huset för mig själv (iaf i en dag, resten sover jag borta)
- jag har fått digitalbox, som egentligen bara ska innehålla basutbudet men vi får prova på alla kanaler i 19 dagar :) Underbart!
Ja, mycket mer har jag nog inte att skriva :/ Men, so long!
Men lyckopunkter:
- På fredag ska jag till danmark!
- den 8/2 åker mormor & Alf till Marocko, vilket betyder, huset för mig själv (iaf i en dag, resten sover jag borta)
- jag har fått digitalbox, som egentligen bara ska innehålla basutbudet men vi får prova på alla kanaler i 19 dagar :) Underbart!
Ja, mycket mer har jag nog inte att skriva :/ Men, so long!
Pinsamt.
Usch vad dåligt jag mår =/ Min mage vill inte som jag vill.
Man får ju iaf hoppas att jag blir lite smalare eftersom jag inte käkar nåt, haha. Som Cordelia säger i Buffy: When tragedy strikes, you have to look on the bright side, y'know?' haha.
Jag knarkar buffy just nu, typiskt mig när jag känner mig lite degig.
Och jeez, min mormor hittade bilderna på nyår med all sprit på. Liksom omg! Pinsamt. Dessutom gjorde jag den SÄÄÄMSTA comeback-repliken någonsin. "Nej men asså det var POMMAC!!!" hahahahahaha. Fyfan vad jag är dålig på att ljuga.
Nu ska jag fortsätta se på buffy :D<3
Tootles!
Man får ju iaf hoppas att jag blir lite smalare eftersom jag inte käkar nåt, haha. Som Cordelia säger i Buffy: When tragedy strikes, you have to look on the bright side, y'know?' haha.
Jag knarkar buffy just nu, typiskt mig när jag känner mig lite degig.
Och jeez, min mormor hittade bilderna på nyår med all sprit på. Liksom omg! Pinsamt. Dessutom gjorde jag den SÄÄÄMSTA comeback-repliken någonsin. "Nej men asså det var POMMAC!!!" hahahahahaha. Fyfan vad jag är dålig på att ljuga.
Nu ska jag fortsätta se på buffy :D<3
Tootles!
Bloggnörd..
Ja, det är väl jag det :p Känner att jag måste blogga mycket och ofta. Bloggar varje dag på lunarstorm och tänkte göra det här med. Nu har jag färgat om mitt hår :) Ingen mera utväxt! Och hade tänkt baka idag :D Antingen sockerkaka/tigerkaka eller kärleksmums :) Ska göra en smoothie också! Känner mig på bakhumör :)
Sen ska jag ut med vännerna, tror jag iallafall. Brukar vara så på lördagar.
Håller på att se om hela Buffy serien, är bara på säsong 1, så har mycket gott som väntar <3 Buffy är ju = kärlek! Världens bästa serie.
Åh, vill så gärna ha böckerna, har bara Queen of The Slayers, som jag iofs är väldigt glad för. Men det finns massa andra som jag vill ha, t.ex The Watchers Guide böckerna :) Och Once More With Feeling - script book.
Längtar tills jag ska pierca min navel. Ska även pierca en i ansiktet, antingen näsvingen eller snett ovanför läppen på vänster sida, svårt och förklara men tror ni vet vad jag menar. Vill ju mest ha i tungan men blir dödad om jag gör det före jag fyllt 18, stort NO NO. Mormor tycker det är äckligt, men det är inte alls äckligt! Det är HETT som FAN. >_< Jaja, får vänta 2 år till helt enkelt.
Synd är också att man inte får ha piercingar i ansiktet i köket, så måste göra i ansiktet på sommaren. BAJS.
Jaja, nu ska jag klä på mig och sen baaaka -_-
Sen ska jag ut med vännerna, tror jag iallafall. Brukar vara så på lördagar.
Håller på att se om hela Buffy serien, är bara på säsong 1, så har mycket gott som väntar <3 Buffy är ju = kärlek! Världens bästa serie.
Åh, vill så gärna ha böckerna, har bara Queen of The Slayers, som jag iofs är väldigt glad för. Men det finns massa andra som jag vill ha, t.ex The Watchers Guide böckerna :) Och Once More With Feeling - script book.
Längtar tills jag ska pierca min navel. Ska även pierca en i ansiktet, antingen näsvingen eller snett ovanför läppen på vänster sida, svårt och förklara men tror ni vet vad jag menar. Vill ju mest ha i tungan men blir dödad om jag gör det före jag fyllt 18, stort NO NO. Mormor tycker det är äckligt, men det är inte alls äckligt! Det är HETT som FAN. >_< Jaja, får vänta 2 år till helt enkelt.
Synd är också att man inte får ha piercingar i ansiktet i köket, så måste göra i ansiktet på sommaren. BAJS.
Jaja, nu ska jag klä på mig och sen baaaka -_-
Inte skrivit på länge.
Ja, det var längesen man skrev. Skriver mest på Lunarstorm, fast där är det ofta onödiga saker, haha ^_^.
Äntligen är det helg, herregud va skönt. Har försovit mig halva veckan! Försov mig i onsdags, torsdags och nästan idag också, men hann precis in på lektionen ! Puuuh .
Ibland känner jag mig så jävligt ensam. Som att alla runt om kring en har någon förutom jag. Ibland tänker jag att mitt liv är dömt till att leva ensamt ,för ingen kan någon älska mig. Låter jväligt 'tyck synd om mig' ,men så är det inte, jag tycker inte synd om mig själv, det är bara så jag känner. Det mesta är ärr av alla ord jag har fått höra av alla människor som mobbat mig. Vissa kanske inte tror på det, men det är faktiskt sant att mobbing sätter ärr för livet. För anledningen till att jag är osäker på mig själv, är pga att jag blivit retad och mobbad. Att höra 'fy fan vad ful du är' 'fetto' 'äckel' 'bäver' (blev kallad så för mina tänder) ' näbbmus' o.s.v sätter spår jävligt djupt.
jag kunde få 25 gästboksinlägg om dan som alla innehöll hatiska brev till mig. 'Ingen kommer någonsin älska dig, jo möjligtvis en blind man som inte ser hur du ser ut' är ett som jag speciellt minns. Detta fick jag från en som gick i min klass men som jag aldrig snackade med, men när jag flyttar ifrån, ja då börjar breven hagla in! För då vågar dom, dom jävlarna.
Att ta omvägar till och från skolan för att undvika människor är inte roligt. Att gömma sig på lunchen är inte heller roligt. Att vara totalt osynlig är en fruktansvärd känsla. Det var som om jag inte fanns där, jag var som luft för dom. Och när jag väl syntes , så var det bara för att säga något eller viska något om mig.
Så detta är varför jag är jävligt tacksam för det liv jag har nu ,med de vänner jag har. För det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha, vänner. Iaf inte på skolan.
Men som sagt, ärren sitter kvar, och ofta känner jag mig fortfarande äcklig, ful och oälskad.
Jag tror ofta att folk inte tycker om mig, dom är bara kompisar med mig för att va snälla, så fort jag går snackar dom skit om mig, för det har jag blivit utsatt för förut, därför har jag så svårt att lita på folk.
Det jag skrivit nu är bara 20 % av det som hänt mig under 6 och ett halvt år i grundskolan, eller vad det nu blir. Blev mobbad och retad från tvåan till första terminen i åttan iaf. HELVETET.
Därför tycker jag att mobbing är sjukt, och kan relatera till alla som går igenom det just nu, jag vet hur det känns. Jag önskar att mobbing, fördomar och hat inte existerade men det gör det. Och det lär inte försvinna, men man kan försöka motverka det så gott man kan. Därför ser jag verkligen upp till Rädda Barnen, Friends och BRIS, som verkligen försöker göra det bättre för barn.
Detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte, jag är inte sån. Jag bara skriver som det är. För jag kände för att skriva av mig :$
Ha det bäst! <3
Äntligen är det helg, herregud va skönt. Har försovit mig halva veckan! Försov mig i onsdags, torsdags och nästan idag också, men hann precis in på lektionen ! Puuuh .
Ibland känner jag mig så jävligt ensam. Som att alla runt om kring en har någon förutom jag. Ibland tänker jag att mitt liv är dömt till att leva ensamt ,för ingen kan någon älska mig. Låter jväligt 'tyck synd om mig' ,men så är det inte, jag tycker inte synd om mig själv, det är bara så jag känner. Det mesta är ärr av alla ord jag har fått höra av alla människor som mobbat mig. Vissa kanske inte tror på det, men det är faktiskt sant att mobbing sätter ärr för livet. För anledningen till att jag är osäker på mig själv, är pga att jag blivit retad och mobbad. Att höra 'fy fan vad ful du är' 'fetto' 'äckel' 'bäver' (blev kallad så för mina tänder) ' näbbmus' o.s.v sätter spår jävligt djupt.
jag kunde få 25 gästboksinlägg om dan som alla innehöll hatiska brev till mig. 'Ingen kommer någonsin älska dig, jo möjligtvis en blind man som inte ser hur du ser ut' är ett som jag speciellt minns. Detta fick jag från en som gick i min klass men som jag aldrig snackade med, men när jag flyttar ifrån, ja då börjar breven hagla in! För då vågar dom, dom jävlarna.
Att ta omvägar till och från skolan för att undvika människor är inte roligt. Att gömma sig på lunchen är inte heller roligt. Att vara totalt osynlig är en fruktansvärd känsla. Det var som om jag inte fanns där, jag var som luft för dom. Och när jag väl syntes , så var det bara för att säga något eller viska något om mig.
Så detta är varför jag är jävligt tacksam för det liv jag har nu ,med de vänner jag har. För det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha, vänner. Iaf inte på skolan.
Men som sagt, ärren sitter kvar, och ofta känner jag mig fortfarande äcklig, ful och oälskad.
Jag tror ofta att folk inte tycker om mig, dom är bara kompisar med mig för att va snälla, så fort jag går snackar dom skit om mig, för det har jag blivit utsatt för förut, därför har jag så svårt att lita på folk.
Det jag skrivit nu är bara 20 % av det som hänt mig under 6 och ett halvt år i grundskolan, eller vad det nu blir. Blev mobbad och retad från tvåan till första terminen i åttan iaf. HELVETET.
Därför tycker jag att mobbing är sjukt, och kan relatera till alla som går igenom det just nu, jag vet hur det känns. Jag önskar att mobbing, fördomar och hat inte existerade men det gör det. Och det lär inte försvinna, men man kan försöka motverka det så gott man kan. Därför ser jag verkligen upp till Rädda Barnen, Friends och BRIS, som verkligen försöker göra det bättre för barn.
Detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte, jag är inte sån. Jag bara skriver som det är. För jag kände för att skriva av mig :$
Ha det bäst! <3
Till minne av John Hron
Nu blir det långt ska ni se. Men det är läsvärt. fyfan.
Till minne av: John Hron.
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG
Till minne av: John Hron.
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG