Inte skrivit på länge.
Ja, det var längesen man skrev. Skriver mest på Lunarstorm, fast där är det ofta onödiga saker, haha ^_^.
Äntligen är det helg, herregud va skönt. Har försovit mig halva veckan! Försov mig i onsdags, torsdags och nästan idag också, men hann precis in på lektionen ! Puuuh .
Ibland känner jag mig så jävligt ensam. Som att alla runt om kring en har någon förutom jag. Ibland tänker jag att mitt liv är dömt till att leva ensamt ,för ingen kan någon älska mig. Låter jväligt 'tyck synd om mig' ,men så är det inte, jag tycker inte synd om mig själv, det är bara så jag känner. Det mesta är ärr av alla ord jag har fått höra av alla människor som mobbat mig. Vissa kanske inte tror på det, men det är faktiskt sant att mobbing sätter ärr för livet. För anledningen till att jag är osäker på mig själv, är pga att jag blivit retad och mobbad. Att höra 'fy fan vad ful du är' 'fetto' 'äckel' 'bäver' (blev kallad så för mina tänder) ' näbbmus' o.s.v sätter spår jävligt djupt.
jag kunde få 25 gästboksinlägg om dan som alla innehöll hatiska brev till mig. 'Ingen kommer någonsin älska dig, jo möjligtvis en blind man som inte ser hur du ser ut' är ett som jag speciellt minns. Detta fick jag från en som gick i min klass men som jag aldrig snackade med, men när jag flyttar ifrån, ja då börjar breven hagla in! För då vågar dom, dom jävlarna.
Att ta omvägar till och från skolan för att undvika människor är inte roligt. Att gömma sig på lunchen är inte heller roligt. Att vara totalt osynlig är en fruktansvärd känsla. Det var som om jag inte fanns där, jag var som luft för dom. Och när jag väl syntes , så var det bara för att säga något eller viska något om mig.
Så detta är varför jag är jävligt tacksam för det liv jag har nu ,med de vänner jag har. För det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha, vänner. Iaf inte på skolan.
Men som sagt, ärren sitter kvar, och ofta känner jag mig fortfarande äcklig, ful och oälskad.
Jag tror ofta att folk inte tycker om mig, dom är bara kompisar med mig för att va snälla, så fort jag går snackar dom skit om mig, för det har jag blivit utsatt för förut, därför har jag så svårt att lita på folk.
Det jag skrivit nu är bara 20 % av det som hänt mig under 6 och ett halvt år i grundskolan, eller vad det nu blir. Blev mobbad och retad från tvåan till första terminen i åttan iaf. HELVETET.
Därför tycker jag att mobbing är sjukt, och kan relatera till alla som går igenom det just nu, jag vet hur det känns. Jag önskar att mobbing, fördomar och hat inte existerade men det gör det. Och det lär inte försvinna, men man kan försöka motverka det så gott man kan. Därför ser jag verkligen upp till Rädda Barnen, Friends och BRIS, som verkligen försöker göra det bättre för barn.
Detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte, jag är inte sån. Jag bara skriver som det är. För jag kände för att skriva av mig :$
Ha det bäst! <3
Äntligen är det helg, herregud va skönt. Har försovit mig halva veckan! Försov mig i onsdags, torsdags och nästan idag också, men hann precis in på lektionen ! Puuuh .
Ibland känner jag mig så jävligt ensam. Som att alla runt om kring en har någon förutom jag. Ibland tänker jag att mitt liv är dömt till att leva ensamt ,för ingen kan någon älska mig. Låter jväligt 'tyck synd om mig' ,men så är det inte, jag tycker inte synd om mig själv, det är bara så jag känner. Det mesta är ärr av alla ord jag har fått höra av alla människor som mobbat mig. Vissa kanske inte tror på det, men det är faktiskt sant att mobbing sätter ärr för livet. För anledningen till att jag är osäker på mig själv, är pga att jag blivit retad och mobbad. Att höra 'fy fan vad ful du är' 'fetto' 'äckel' 'bäver' (blev kallad så för mina tänder) ' näbbmus' o.s.v sätter spår jävligt djupt.
jag kunde få 25 gästboksinlägg om dan som alla innehöll hatiska brev till mig. 'Ingen kommer någonsin älska dig, jo möjligtvis en blind man som inte ser hur du ser ut' är ett som jag speciellt minns. Detta fick jag från en som gick i min klass men som jag aldrig snackade med, men när jag flyttar ifrån, ja då börjar breven hagla in! För då vågar dom, dom jävlarna.
Att ta omvägar till och från skolan för att undvika människor är inte roligt. Att gömma sig på lunchen är inte heller roligt. Att vara totalt osynlig är en fruktansvärd känsla. Det var som om jag inte fanns där, jag var som luft för dom. Och när jag väl syntes , så var det bara för att säga något eller viska något om mig.
Så detta är varför jag är jävligt tacksam för det liv jag har nu ,med de vänner jag har. För det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha, vänner. Iaf inte på skolan.
Men som sagt, ärren sitter kvar, och ofta känner jag mig fortfarande äcklig, ful och oälskad.
Jag tror ofta att folk inte tycker om mig, dom är bara kompisar med mig för att va snälla, så fort jag går snackar dom skit om mig, för det har jag blivit utsatt för förut, därför har jag så svårt att lita på folk.
Det jag skrivit nu är bara 20 % av det som hänt mig under 6 och ett halvt år i grundskolan, eller vad det nu blir. Blev mobbad och retad från tvåan till första terminen i åttan iaf. HELVETET.
Därför tycker jag att mobbing är sjukt, och kan relatera till alla som går igenom det just nu, jag vet hur det känns. Jag önskar att mobbing, fördomar och hat inte existerade men det gör det. Och det lär inte försvinna, men man kan försöka motverka det så gott man kan. Därför ser jag verkligen upp till Rädda Barnen, Friends och BRIS, som verkligen försöker göra det bättre för barn.
Detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte, jag är inte sån. Jag bara skriver som det är. För jag kände för att skriva av mig :$
Ha det bäst! <3
Kommentarer
Trackback