Victoria Kristensson -

Hej! Ni får ursäkta att jag skriver massa känslomässigt här nu, men jag känner för att skriva.

Nu är det såhär att igår var det 3 år sen min mamma gick bort.
Jag bara önskar att du vore här, att jag kunde höra din röst och ditt skratt.

Jag vet att du mådde dåligt men jag hade aldrig i mina vildaste fantasier tänkt att du skulle dö (att ett ord med endast två bokstäver kan låta så hemskt). Men i och för sig, vilken 15-åring kan tänka tanken att ens mamma ska dö? Jag bara tog för givet att du skulle bli bättre och få komma hem igen. Du var så glad dagen innan, sa att vi skulle ta promenader tillsammans nu när våren började komma, men så blev det aldrig. Helt plötsligt vände det och den längsta helgen i mitt liv började.
Detta är något jag inte ens önskar på min värsta fiende, smärtan och paniken. All luft försvann ur mig, jag fick verkligen ingen luft. Jag bara väntade på att jag skulle vakna, hoppades på att det var en mardröm.

Jag kan skriva så mycket mer (har redan raderat flera rader), men det orkar jag inte. Allt jag kan säga är att jag saknar dig & jag älskar dig då, nu och föralltid. Du är mitt hjärta, min ängel. Det är svårt att leva utan dig, mamma, men jag vet att du finns här någonstans och ser mig & jag är glad för alla minnen med dig, det är dem man får se till istället, alla underbara minnen. Och de är många <3

Jag älskar dig,
R.I.P mamma,
10/10 1967 - 24/4 2006


If someone said three years from now,
you'd be long gone, I'd stand up and punch them out
'cause they're all wrong, I know better, 'cause you said forever and ever, who knew?

When someone said count your blessings now
For the long gone
I guess I just didn't know how I was all wrong
But they knew better, still you said forever
and ever, who knew?

And time makes it harder
I wish I could remember
But I keep your memory
You visit me in my sleep
My darling, who knew